Jag planterade en liten stjärnmagnolia, Magnolia stellata, på hösten 2012. Höstplantering är sällan bra vad gäller magnolior, eftersom de är ganska långsamväxande i starten och behöver en lång säsong på sig för att etablera rotsystem. Och sen kom den förfärliga vintern 2012-13 som aldrig tog slut. Det blev inga blommor alls ifjol, fast busken hade några enstaka knoppar. Men de orkade aldrig slå ut.

Lite sen, men desto mer efterlängtad är den ljuva blomning som pågår fortfarande. Platsen är ganska skuggig, så det tar lite längre tid. Men å andra sidan är denna placering undan stark vårsol ett skydd mot att blommorna spricker ut alltför tidigt och skadas av frosten. De söta små blommorna doftar som snittblomman fresia. Så söta de är!

Magnolia stellata blir en låg buske, nästan bredare än vad den är hög. Höjd ca 1-2 meter är vanligt. Det är viktigt med en organisk jordsammansättning för magnolior med mycket torv och grovt humusmaterial som man kan hämta från skogen. Jordtäcket ska vara lätt och luftigt och hålla något lägre pH än normalt. Lerjord är alltså inget bra. Då får man gräva ur en rejäl grop och i gropen plantera på en kulle med genomsläppligt och humusrikt material för att busken ska trivas. Lite knixigt med andra ord, men det kan det vara värt om man vill njuta av sin lilla älskling!

Pärlbuske heter den föga överraskande, den vackra vitblommande busken med knoppar som ett pärlhalsband. Det är en surjordsväxt som vill ha det väldränerat kring fötterna och inte för torrt. Därtill ska du leta fram ett soligt läge. En inte helt lätt kombination att tillfredsställa. Släktet härstammar från Centralasien och Kina och det tillhör rosenfamiljen.

Exochorda racemosa är den största av arterna som odlas hos oss. Den blir 3-4 meter hög och lika bred. Växtsättet är överhängande med bågformiga grenar, ungefär som paradisbusken. Vill du ha en lite mer lätthanterlig buske i storlek kan du leta efter namnsorterna ‘The Bride’ eller ‘Niagara‘. Båda blir kring 1-1,5 meter höga. Blomningen är som bäst nu i maj och därefter sätter den dekorativa fröställningar som påminner om stjärnanis. Det här är en av mina favoritbuskar att använda i främre kanten av större buskage där man kan se den på nära håll. Trots att blomningen är relativt kortvarig är den alldeles underbar!

Lövfällande rhododendron kallas för azaleavildarter eller rhododendronvildarter botaniskt sett. Azaleor har ett oförtjänt rykte om sig att vara besvärliga och svårskötta. Men det stämmer inte alls. En azalea är nästan mindre ömtålig än en vanlig rhododendron, så det behöver du inte vara rädd för. Azaleorna har inga blad på vintern som kan få torkskador under blåsiga vintrar eller vid sen vårfrost. Därmed löper de inte heller någon risk att svedas av vårsolen. Tvärtom kan du plantera dem på soliga ställen där de riktigt får lysa. Men tänk på att ju soligare placering, desto snabbare går blomningen över.

Lagom sol är alltså bäst i alla fall. Men azaleorna tål också att stå skuggigt. Men då skulle jag välja en sort med ljusa, klara färger, så den inte göms ibland bladverket i det skuggiga läget. Azaleor trivs i rhododendronjord med ett rikt lövtäcke kring rötterna. Gödslas försiktigt på våren för att inte sätta för mycket långa, gröna skott hela sommaren. De måste hinna avmogna också innan frosten, så gödsla inte för kraftigt!

Här har jag bilder på en azalea som flyttades hösten 2012. Året därpå blev det inga blommor, den var väl stressad då. Men i år fick jag till min överraskning se att det hade bildats massor av fina knoppar. De utvecklades sakta på det skuggiga, men fuktiga läget. Nu är den som allra finast och lyser som en liten eld i brynet.

Nu är årets blomning redan förbi, men i början av maj brukar den komma igång på de vårblommande doftolvonen. Det finns vinterblommande kejsarolvon som drar på för fullt mitt i den kalla vintern. Man tror att det är något fel på tiden, men kejsarolvonet Viburnum farreri kan stå i rosa knopp redan i januari. Blomningen är utspridd över lång tid och med ett mindre antal blommor åt gången. Snöbollsbuskarna tillhör också olvonsläktet och deras blomning kommer först i maj-juni.

Gemensamt för olvonsläktingarna är ståndorten. De trivs bäst i fuktig och näringsrik jord i sol till halvskugga. Många arter är vackra solitärer i trädgården, andra trivs bäst i brynzonen eller woodlandet. Det enda olvonet som tycker om varma och torra lägen är nog parkolvon, som gärna kan planteras i stadsmiljö där jorden ofta också är ganska kalkrik. Övriga olvon kan nästan räknas till surjordsväxter.

Olvonet på bilderna tror jag är hybridolvon, V. x burkwoodii. Den är i de flesta lägen vintergrön, men det händer också att den fäller sina löv under hösten. Den blir ofta ganska bred och lös i formen som äldre buske. Bilden ovan kommer från ett bostadsområde i Malmö där den har det ganska torrt och varmt på hörnan av ett högre flerbostadshus.

Bladen hos hybridolvon är mörkgröna, glansiga och de får ofta fläckvis rödorange höstfärger. De väldoftande blommorna är tätt samlade i bollar, som i knoppstadiet är rosa, men senare blir helt vita. Doften känner man ofta på långt håll då den är ganska påträngande, men ändå behaglig. Storleken beror på hur väl busken trivs. Ibland blir den bara en meter, medan andra buskar går gott och väl över 2 meter. Helst bör du undvika beskärning, förutom att ta bort döda och brutna grenar. Men klipp bort rotskott av grundstammen V. opulus, skogsolvon när de dyker upp. Annars har de snart konkurrerat ut den svagare inympade sorten. Du känner igen vildskotten på att bladen är mycket mer flikiga, tunna och skiftar lite i ljusgrönt-bronsbrunt. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Trädgårdsblåbär eller amerikanska blåbär är lätta och trevliga bär att odla. Dessutom har buskarna väldigt lång livslängd, så växer de bra kan du skörda i 50 år! Jag planterade mina första blåbärsplantor i vår och de ger enstaka bär redan nu. Egentligen borde jag ha plockat bort blommorna för att ge buskarna kraft att etablera ett starkt rotsystem, men jag var nyfiken på bärens smak och sparade dem därför. Och ja, det är jättegoda!

Trots att blåbär ursprungligen är en skogsväxt, och i mina hemtrakter främst en tallskogsväxt, så trivs den ypperligt i full sol. Blåbär missgynnas av hård blåst och barmarksfrost under vintern. Precis samma förhållanden gäller för både vilda skogsblåbär och odlade jätteblåbär. Det gäller alltså att hitta en varm och solig växtplats. Det får gärna vara lite häckar eller andra vindskydd kring odlingen. Blåbärsplantorna vill ha sur och genomsläpplig jord och det åstadkommer du bäst genom att blanda tvättad sand med gödslad och okalkad (grov) torv. Rötterna sitter precis under markytan, så en ytterligare täckning med bark eller flis är lämplig. Då skyddas rotsystemet mot torka och du slipper ogräs. Det är inte så bra att hålla på och hacka närmast plantan, för då förstörs finrötterna.

När du förberett växtplatsen planterar du växten på samma djup som den stod i krukan. De flesta sorter av amerikanska blåbär blir ganska stora, så håll ett plantavstånd på minst 1 meter. Vattna ordentligt så hela volymen torv blir helt genomfuktad. Har du använt en gödslad torv behövs ingen ytterligare gödsling första året. Men vattningen är viktig, så se till så plantorna aldrig torkar ut. Vattna rejält minst en gång i veckan under sommarens torrperioder.

När man pratar gödsel till blåbär så är det i stort sett bara kväve man behöver tillföra. Och i måttliga mängder. Kalium och fosfor samt mikronäringsämnen behöver växten väldigt lite av. För mycket näring bromsar rottillväxten. Yrkesodlarna använder urea eller ammoniumsulfat (finns bara i stora säckar), men hemträdgårdsodlaren kan lika bra välja rhododendrongödsel. Alla dessa gödselmedel är försurande och håller pH på en lämplig, låg nivå.

På senare år har man satsat på att utveckla nya, svenska sorter av hybridblåbär. SLU:s försöksstation i Balsgård selekterade fram tre sorter från nordamerikanskt växtmaterial. Man utgick från 15 000 fröplantor och registrerade till slut ‘Putte’, ‘Emil’ och ‘Oskar’. Det här säger något om produktutvecklingens stora dilemma; det gäller att ha ett stort utgångsmaterial och idéer, för i slutändan blir det inte mycket kvar. Som jag brukade säga i min tidigare karriär som designchef inom industrin – ”Du måste kyssa många grodor innan du hittar en prins”.

Släktet hortensiaväxter innehåller både buskar, små träd och klängande växter. De har ett gemensamt och det är kravet på fuktig, näringsrik jord. Visst ser man hortensior i sämre förhållanden också, men kombinationen soligt och torr, sandig jord ger tyvärr små blomhuvuden som snabbt blommar över. De brittiska förhållandena är något vi måste försöka efterlikna. Tänk mycket stallgödsel och plenty of fuktighet, så blir det bra. Det vetenskapliga namnet Hydrangea är hämtat från grekiskan. Hydor betyder vatten och angeion = skål (och det syftar på fruktens form).

Hortensior finns naturligt i det tempererade klimatområdet i Sydostasien, sydöstra USA och Sydamerika. Många av de hortensiaarter som sedan kommit till Europa har hämtats från Japan och Kina på 1700-talet.

Hortensiornas blommor bildas normalt på årsskotten och är oftast av två slag. Ettdera är samtliga blommor tvåkönade fertila, eller så är de yttersta sterila med stora segelformade kronblad och de innersta fertila, men utan kronblad. Blomfärgen hos hortensior i macrophylla-gruppen styrs vanligen av jordens pH-värde. Är jorden sur blir blommorna blåtonade och är den mer basisk blir färgen rosa-röd-vit. Vill man uppnå en starkare blå blomning kan man mylla ner eller vattna ut ca 1 gram aluminiumsulfat (alun) per kvadratmeter jord under hösten och våren. De allra klaraste färgerna framkommer vid ett pH på 4,5-5,5.

Använd gärna ren torv vid jordförbättring för hortensior. Torven ska vara okalkad, men får gärna vara grundgödslad. Du kan också köpa sk rhododendronjord som har motsvarande egenskaper. Det är bra att fylla på med ny torvmull varje vår eftersom den multnar med tiden och sjunker ihop. Och glöm inte vattna ofta under torra perioder om dina hortensior står i torrare och soligare läge.

Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.

Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.

Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.

Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt.  Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.

Snart börjar det finnas blommande citrusträd i handeln igen. Citrusträd i kruka kan vara många olika arter, men vanliga citroner och små kumquats är kanske vanligast. Gemensamt för alla citrusträd är att de vill ha en sval, men ljus vinterförvaring och jämn vattning och gödsling hela året. Jag får mängder av frågor om citrusträd och andra medelhavsväxter och börjar snart tro jag är någon slags citrusexpert. Har en kommande citrusartikel på gång i en trädgårdstidning i vår, men mer om det när den kommer ut! Ska istället passa på att ge dig som precis har köpt eller funderar på att skaffa ett citrusträd lite praktiska råd om vattning och gödsel.

Bevattningen är något av en nyckel till krukodlade citrusträd. Eftersom de här växterna producerar frukt över hela året så kräver de en jämn fuktighet oberoende av om det är sval vinterperiod eller solig och varm sommar. Låt ytjorden torka upp något mellan vattningarna, men se till så rötterna längre ner i krukan inte torkar ut. Får bladen torkskador brukar de ha svårt att återhämta sig. Blombildningen brukar starta när man bryter vintervilan. Jag förvarar mina citrusträd på vinden över vintern, för där blir det sällan kallare än +5 grader och det är idealiskt för dem. Ger extra ljus under den mörkaste vinterperioden och även därefter för att se till så de orkar jobba med sin fotosyntes och sparka igång knoppbildningen.

Genom att vattna med svag näringslösning året om ger man citrusväxterna bästa förutsättningar för tillväxt och blomning. Frukterna hänger ju kvar minst ett år innan de är mogna, så det åtgår en del näring till den processen. Det finns speciell citrusnäring att köpa som innehåller minst dubbelt så mycket kväve som fosfor och kalium. Citrusnäringen ska också innehålla järn, zink och koppar, som är viktiga spårämnen för dessa växter. Citrusväxter gillar en något sur jord (lågt pH) och kan få svårt att ta upp järn om pH:t blir för högt. Där spelar även kvävet roll, då sk ammoniumkväve är försurande på jorden. Detta tillgodoses av citrusnäringen. Följ doseringen på flaskan och överdriv inte gödslingen. Bästa resultat får du med en jämn, men inte för hög näringsdos. Ha gärna en egen vattenkanna för citrusväxterna för då kan du ha färdigblandad gödsel redo hela tiden.

Hur ofta ska man vattna citrusplantor? En gång i veckan kan du ha som måttstock att vattna ditt citrusträd vintertid. På sommaren kräver träden mer vatten då de står utomhus i solen. Har du en fuktmätare kan du gärna använda den för att få ett exakt mått på fukthalten i jorden. Tryck ner givaren till ca 3/4 av krukans djup för att avläsa fuktvärdet. Om olyckan är framme och ditt träd torkar ut alltför mycket kommer det att tappa en massa blad nästa gång du vattnar. Ser plantan alltför skabbig ut kan du beskära in grenarna något, men släng inte trädet, utan ge det en chans att bilda nya blad.

Lycka till med ditt citrusträd!

Släktet Erica är stort runt om i världen, men i Skandinavien känner vi enbart till ett halvdussin arter som är vinterhärdiga nog att klara barmarksvintrar. Dessa vårblommande ljungväxter är låga, städsegröna buskar med en god marktäckande förmåga. Det trevliga med den vårblommande ljungen är dess tidiga blomningstid, som piggar upp när allting annat fortfarande är gräsbrunt, men också den långa blomingen som kan vara i 1-2 månader.

Erica är en surjordsväxt som kräver en växtjord med lågt pH-tal. Ett pH på 4,5-5,5 är oftast lagom. För att komma ner så lågt i pH måste man använda rikligt med okalkad, grov torv i planteringsjorden och helst bo i en jordmån som inte är alltför kalkrik för övrigt heller. Med tiden jämnar ju sådana surhetsskillnader ut sig i naturen, så växterna behöver årligen tillföras ny torvjord. Det går också att blanda i och jordförbättra med sk färdig rhododendronjord som passar alla typer att surjordsväxter.

Ljungväxterna gillar solbelysta växtplatser med en lucker och genomsläpplig jordmån. Plantera dem gärna i grupper med andra surjordsväxter som små bergtallar, enar, kalmia, pieris, trollhassel eller rhododendron. Ljungväxter kräver inte mycket skötsel alls, men en lätt beskärning med häcksax strax efter blomningen kan vara positivt för att forma täta, buskiga exemplar. Annars tenderar ljung lätt att på sikt bli långa och rangliga.

Erica carnea är den vanligaste arten hos oss, hemmahörande i de östra och mellersta delarna av Alperna. Den finns i många namnsorter, där de flesta håller sig gott och väl under 30 cm i höjd. För att de nyaste skotten inte ska torka av barmarksfrost på vintern och våren kan det vara bra att vattna plantorna lite extra under dagar med plusgrader. Alla städsegröna växter förlorar mycket vatten under blåsiga vinter- och vårdagar eftersom de inte kan stänga sina klyvöppningar helt och hållet. Vatten läcker då ut till luften och roten kan ha svårt att få upp nytt vatten från den frusna marken. Lagerhägg är exempel på en annan typisk växt som lätt får stora torkskador från kalla vindar.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

Har gott om vilt i skogen och även springande tvärs över gräsmattan ibland, men tycker mig ha mindre viltskador i trädgården numera. Förr rök både tulpaner och benved snabbt och lätt, så fort de kom i knopp. Är det vaktkissens förtjänst?

Ha ha, skulle inte tro det nej! Det är en ganska värdelös katt på att gå ut när det är kallt. Ligga vid spisen och dela frukoststol med matte – ja tack.

Så då fick dörrblommorna bli rådjursmat!

Vaktelbären kommer nog inte igen denna vinter i alla fall. Tänker dock försöka övervintra plantorna som de är och plantera ut dem i den sura rabatten i vår. Tuvvaktelbären är på alla sätt större än lingon, men annars mycket snarlika i växtsättet. Bladen är tunnare, mycket tunt vaxöverdragna, och betydligt större än lingon. Blommorna är ljust ljusrosa och mycket lika lingonblomman. Bären är stora, ceriseröda till klarröda, och sitter kvar på plantan länge.

Vaktelbär är släkt med ljungväxterna och härstammar från nordöstra Nordamerikas ljunghedar. Lågt pH och god fuktighet är en förutsättning för att växten ska trivas. Då sprider den sig med rhizomer i det översta jordlagret.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!

Under romantiken var blomman som hemlighetsfullt öppnar vägen till dolda skatter blå. Den blå blomman är också en symbol för oändlighetslängtan och evigheten. Det stämmer ganska väl ihop med hur färgen blå uppfattas i en trädgård. Blått är en kortvågig färg som skapar djup och gör att trädgården känns större om du placerar de blå blommorna längst bort. Ögat luras och man är inte riktigt säker på hur långt avståndet är. Blått är svårt att positionsbestämma.

Blå färg söker ljus, men inte skarpt solljus. I full sol blir blå blommor lite grådaskiga och bleka. Faktum är att många blåblommiga växter trivs i halvskugga. Dessvärre finns det ganska få rent blåblommande växter. Det beror delvis på att blå blommor inte upptäcks så bra av insekter.

Bergvallmo (ovan) är väl en av de största längtans blå blommor jag känner till. Många suktar efter den, men få kan få den att trivas. Det är en växt för torvpartiet eller surjordsrabatten, vilket du vill. Växtplatsen ska vara vindskyddad med hög luftfuktighet och jorden näringsrik och lätt fuktig. Men vintertid tål den ingen väta, så därför måste många arter vintertäckas. Trots det dör oftast plantan efter ett-två år. Har man tur har den hunnit sätta frö och kan då återkomma på samma plats.

Då är veronikorna betydligt lättare. Ståndorts- och skötselkraven hänger ihop med de växtplatser de hör hemma från. Det finns både alpina arter från måttligt näringsrika marker i full sol till arter som trivs i den vilda trädgården i mer prärieliknande förhållanden. Överhuvudtaget ganska tacksamma trädgårdsväxter som skulle kunna användas betydligt mer i rabatter.

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Det är inte storleken på tomten som är avgörande. Ett stycke woodland kan införlivas även i den minsta trädgård. Kanske återstår det rester av en förvuxen barrträdsplantering som känns hopplöst trist och utdaterad. Det barrpartiet kan ge fantastiska möjligheter att bilda stomme för ett surjordswoodland. Så vänta med att lägga på motorsågen och grävskopan!

Känslan du får i ett woodland handlar om att känna dofter, fuktmättad luft och ofta komma ner på knähöjd för att betrakta växterna ner på rotzonsnivå. Många gånger är de marktäckande växterna låga och lite oansenliga på avstånd, men desto mer dekorativa när du närmar dig dem på nära håll. Många av växterna förökar sig med utlöpare och med lite delningshjälp kan de täcka stora markytor över tid.

Här i bottenskiktet finner vi olika lök- och knölväxter, perenner med en god spridningsförmåga och krypande klängväxter. Nunneört, vitsippa, blåsippa, snödroppar, trillium och städsegröna ormbunksväxter samt murgrönor. Och den verkliga lyxfaktorn adderar du genom julrosor och olika låga liljor. Växtvalet beror givetvis också på den fukthalt och skuggning som finns på platsen.

Mellanskiktet i woodlandet kan gärna bestå av buskar – både städsegröna och lövfällande. Ett inslag av brokbladiga, gulbladiga och rödbladiga arter piggar upp och skapar variation. Många örter och lökväxter behöver den skyddande skärm som buskskiktet erbjuder mot vind och stark sol. Vinden kan bli en skadlig och begränsande faktor för många känsliga växter, så därför måste vinden spjälkas upp av buskar och träd.

Trädkronorna får inte sluta sig för tätt, utan ska släppa igenom en del ljus till skiktet därunder. Träd som redan står på platsen kanske behöver gallras och kronor glesas. Ibland räcker det med att stamma upp en högre växt för att det ska komma in lagom mycket ljus. Här kan äldre barrväxter skapa spännande effekter genom att glesa grenar avlägsnas och deras dekorativa stammar får spela en större roll.

Klängväxter längs trädstammar och i kronskiktet bidrar också till den säregna lugna stämning som man känner när man går in i ett woodland. Väggarna blir uppbrutna som pelare istället för kompakta väggar. Klätterhortensia, kaprifol, kameleontbuske, japansk träddödare och murgröna, spetsat med någon blommande clematis är exempel på lämpliga växter.

Under vintern droppar citrusträden ofta många blad när vi försöker övervintra dem inomhus. Ibland nästan samtliga. Ljusbrist och torr luft är vanligen det som ligger bakom. Det är ändå ingen orsak till panik. Släng inte plantan! Nya blad växer ut småningom!

Att övervintra citronträd inomhus är inte helt lätt, för det kräver två saker – att du har ett svalt, men ljust utrymme och att du kan ordna med extra växtbelysning. Annars är risken stor att trädet tappar sina blad och att ev fruktämnen skrumpnar ihop. Citrusträd tål lätt frost, så de kan stå ute så länge som möjligt på hösten. 2-3 minusgrader på natten är inga problem, om det blir varmare dagtid. Men när blir kallare än så är det säkrast att ta in trädet frostfritt. Har du ett isolerat växthus, uterum eller ljus vind blir det perfekt. En temperatur på några plusgrader upp till ca 10 grader brukar vara perfekt. Men man tager vad man haver!

Extrabelysning i form av växtlampa eller växtlysrör är viktigt. Reglera med en timer så att belysningen står på 12-14 timmar per dygn. Duscha gärna plantan några gånger i veckan och håll koll så inga skadedjur får fäste. Du kan gärna vattna med citrusnäring hela vintern, speciellt om växten har ett grönt och fint bladverk.

Om växten tappat sina blad toppar du grenarna lätt och sköter om det som vanligt trots att det ser lite tråkigt ut med sina kala skott. Det tar några veckor och sedan spricker nya skott ut från de vilande bladknopparna. Ett citrusträd kan beskäras ganska hårt om det varit angripet av någon växtskadegörare. Sällan dröjer det särskilt länge innan nya, friska blad växer fram. Var dock noga med att spruta bort skadedjuren direkt så fort du upptäcker dem. Nya skott och blad är begärliga för insekterna! Såpalösning i duschflaska är ett enkelt knep mot många skadedjur.

Citrusträd är surjordsväxter och vill ha en okalkad växtjord, t ex citrusjord eller rhododendronjord. Om pH i jorden blir för högt får växten svårt att ta upp järn ur jorden och bladen blir då klorotiska. De får en ljusgrön färg, med mörkare grönt vid bladvenerna. Speciell citrusnäring är viktigt, för den innehåller en tillsats av växttillgängligt järn och en balanserad kvävegiva. Vattna gärna med regnvatten eller avkalkat kranvatten.

Nu på våren börjar citrusträdens blomknoppar svälla och då är det dags att ta in dem för att njuta av blomningen. Citrusblommornas doft är något av det ljuvligaste man kan tänka sig i doftväg, tycker jag. Det behövs bara en enda utslagen blomma för att hela huset ska dofta vår! Under tiden som plantan står inomhus finns det inga pollinerande insekter, så därför kan du handpollinera blommorna med en liten akvarellpensel. Dutta lätt i blommans ståndare så lite frömjöl fäster på penseln och för över det till pistillen i nästa blomma. Har du tur tar det sig och ett fruktanlag bildas i den befruktade blomman.

Hortensian är den sommarblommande växt som man ser mest på öarna på Azorerna. Denna buske med härkomst från det ostasiatiska havsklimatet passar perfekt i det varma och fuktiga vädret utan större temperatursvängningar under året.

Blomsamlingarna är stora och tätt sammansatta av sterila blommor. Knopparna sätts på fjolårets tillväxt, vilket kan leda till att de kan frysa bort en kall vinter. Varma somrar hinner nya knoppar bildas, men blomningen blir ofta sen. Bäst lyckas man med hortensia, Hydrangea macrophylla, i zon 1-2. Välj en halvskuggig plats med fuktig jord. Blanda gärna in okalkad torv i jorden för att ge växten det låga pH den älskar. För riktigt blå blommor krävs för det mesta en tillsats av alun eller aluminiumsulfat.

Där klimatet är det rätta är hortensian lätt att föröka. På Azorerna klippte man till vanliga sommarsticklingar och stack ner dem i den lavahaltiga jorden. De flesta verkar ta sig, av de blomstrande vägkanterna att döma.

Hydrange macrophylla ssp serrata är en underform som på svenska kallas purpurhortensia. Den har en samling fertila blommor i mitten, innanför de sterila kantblommorna. De ger busken en mörkare blomfärg och ett mindre pråligt utseende.

Azaleorna tillhör gruppen lövfällande rhododendron, med smala och tunna blad, som oftast får en fin höstfärg som bonus innan vintern kommer. Guldazalean, den gyllene, är en ren fröjd att ha i sitt woodland. Den gula färgen är genomträngande och lyser upp i mörkgröna partier. Dessutom doftar den härligt; sött och underbart.

Att azaleorna fäller sina löv till vintern gör att de är rätt tåliga för frost och vårsol. Det finns inget (förutom knopparna då) som kan ta skada av köld, och de flesta namnsorter ligger i zon 4-5 i härdighet. Så var inte rädd för att prova.

Gemensamt för alla rhododendron är kraven på växtplats. Jorden ska vara lucker, humusrik och sur (pH ca 5) och med god fukttillgång. En hel del torv går åt när du ska plantera dem. Välj okalkad torv eller speciell rhododendronjord. Gräv en riktigt stor grop och undvik att trampa till jorden för hårt kring rotklumpen efter plantering. Rötterna kräver mycket syre och är följaktligen mycket känsliga för kompakt jord.

Azaleor passar både i halvskuggigt och i mer soligt läge. Det ytliga rotsystemet kräver mycket vatten, men vatten får inte bli stående i planteringshålet. Glöm inte att vattna plantan de första åren samt vid längre torkperioder. Använder du vattenledningsvatten ska du vattna rejält åt gången, eftersom rotklumpen helst ska sköljas “ren” från salter och klorider som ingår i vattenverksvatten. De ömtåliga finrötterna kan lockas att ta upp för mycket salter och torkar paradoxalt nog ihjäl. (Repetera gärna osmosen från skolans biologi!)

Gödsling är inte lika viktigt, så om plantan är i god tillväxt kan man låta bli att gödsla helt. Om det behövs ska du använda små doser av sura gödselmedel, t ex superfosfat. Det finns också färdigblandade rhododendrongödsel som har rätt sammansättning. Överskrid inte rekommendationerna på förpackningen – rötterna är ytliga och kan lätt svedas av stark gödsel.

Att rötterna sitter ytligt gör att även stora plantor lätt kan flyttas ifall du kommer på att placeringen blivit fel. Vid flyttning av äldre plantor tillämpar du samma planteringsinstruktion som för nya, krukade exemplar. Behöver du klippa in grenarna så går det bra. Rhododendron och azaleor tål beskärning. Bäst blir resultatet strax efter blomning.

Bilderna i detta inlägg kommer alla från Sofiero slottsträdgård i Helsingborg. Guldazalean blommar där i maj månad. En promenad i rhododendrondalen på Sofiero är en exotisk upplevelse. Ravinens naturliga utformning med branta, trädklädda slänter är själva hemligheten bakom det lyckosamma projektet som kung Gustav Adolf och kronprinsessan Margareta skapade under början av 1900-talet. Rinnande fukt och porös jord med ständig lövtillförsel är receptet!